En blogg om det goda i livet i Sverige och Thailand etc

I morse skulle jag byta tåg vid T-centralen till Ropsten. Det var mycket folk på perrongen och en ung t-banevärd var oerhört ambitiös och tog sitt arbete på fullt allvar med att försöka få folket att inte gå på den breda vita linjen som sträcker sig fram till kanten på perrongen. Han skrek och gestikulerade åt alla som envisades med att gå där då det inte fanns något annat utrymme att passera förbi alla som stod och väntade på tåget. "Gå inte på vita kanten! Jag vill inte ha några olyckor! Men hallå, kan ni inte gå på rad!? Måste ni gå på den vita kanten!!!"

 

De flesta flinade lite åt honom och höjde undrande på ögonbrynen. Perrongerna är ju inte så breda att det rymmer alla människor i morgon-och kvällsrusning och för att kunna passera måste man gå på den vita linjen.

När tåget kom blev det ju snabbt fyllt både på bredden och tvären och trots att det inte gick att få in fler skrek han, "Det är massor med människor kvar som vill åka, gå in längre i gångarna!" Äntligen stängdes dörrarna och de flesta drog på munnen faktiskt och tyckte det var ett kul inslag. Lite Japanskt stuk över det hela.  

Nåväl tåget satte igång och strax efter att vi startat från Östermalmstorg ropade tågföraren att vi har en passagerare som fastnat med sin jacka i ett dörrpar på vänster sida av tåget. Den sida som inte är mot perrongen alltså. Undar hur det hade kunnat gå till? I vart fall sa tågföraren att dörrarna på den sidan inte kunde öppnas förrän tidigast i Ropsten, dvs slutstationen. Stackars honom eller henne som var tvungen att följa med dit vare sig han/hon skulle gå av där eller inte.

Det var ju självklart en säkerhetsåtgärd så inte några som pressades mot den dörren i trängseln skulle ramla ut och ner på spåret, så det var vi ju tacksamma för. Den enda som säkert inte var så glad och tacksam, kan jag tänka, var väl stackarn som fastnat. Jag fattar inte hur det hade kunnat gå till då dörrarna öppnas på höger sida eller så hade han åkt så där med jackan i kläm sedan Gamla stan där jag tror att dörrarna öppnas på vänster sida. 

Jag klev av vid Gärdet, näst sista stationen, och gick till jobbet i gassande härlig sol. Det kändes skönt att äntligen slippa trängseln och få lite andrum. 

När jag har gott om tid på mig brukar jag promenera. Det tar bara 15-20 minuter. Gångvägen går parallellt med Ladugårdsgärde och det är lugnt och skönt. Det är mestadels bara jag och en och annan hundägare som rastar sina hundar som går den vägen tidigt på morgonen.


På väg till jobbet en morgon i oktober 2008


In i dimman oktober 2008