2019-08-05 En vemodig känsla idag då saknaden är stor efter vår älskade Maria...

I natt kl. 01.00 kom One från Huay Yang Travel och hämtade Maria för att köra henne till Suvarnabhumi Airport i Bangkok. Vi kommer att sakna Maria massor då vi haft 4 fantastiska veckor här i Huay Yang med omnejd under hennes vistelse här. 
 
Det känns lika sorgligt, ledsamt och vemodigt varje gång när den dagen kommer då vi skiljs åt från vår Fina Familj och de lämnar oss här Huay Yang eller vi lämnar dem i Sverige för att åka hem till Huay Yang. Fast den känslan är ju fin i sig då det skulle vara förfärligt om vi inte kände så utan  tvärtom. 
 
För mig är min Fina Familj det viktigaste jag har i livet och som gör livet meningsfullt att leva och jag gör allt jag kan för att vårda den känslan. Det är en god tröst att vi åtminstone kan nå varandra via teletekniken och både se och höra varandra nästan var vi än befinner oss i världen. Annars skulle det kännas svårt att bo på varsin sida om jordklotet tror jag.
 
Både igår och idag har det regnat en hel del men det hindrade mig inte att även i morse ta en kort promenad på stranden. Det var dessutom ett tag sedan som jag träffade "mina" vovvar Siikhaau, Berta och Lillflickan samt Lord så det var hög tid för en träff md dem. 
 
Det blev som vanligt lika glada som jag över att ses igen och Berta såg lite piggare ut idag och inte riktigt lika mager men då hennes högra bakben är förvridet springer hon bara på tre ben. 
 
De följde med mig på strandpromenaden, även Berta som linkade på så gått hon kunde. Jag beundrar hundarnas livsgnista att de gör vad de kan av livet även fast de har sina krämpor och sjukdomar och försöker ändå göra det bästa de kan och förmår för att få lite extra glädje.  
 
En av mina favoritvyer från stranden via Sukta Resortvägen och Berta linkar på med tre ben... 
 
Siikhaau och Berta...
 
Stranden såg lite annorlunda ut idag förmodligen på grund av hård blåst och regnovädret som härjat i några dagar...
 
Lillflickan ståtar nere vid strandbrynet...
 
 
 
 
'
Goa fina Berta...
 
Vi vände strax innan husen började vid nationalparken och Berta stod en bra bit bort söderut och väntade på oss då hon inte orkade hänga med hela vägen. När jag kom fram till henne beslöt jag att bära henne hela vägen tillbaka då jag tror att hon varit lite väl optimistisk om hennes ork samt styrka i benen att hänga på.
 
Berta lät mig lyfta upp henne i min famn utan knot och det verkade som om hon gillade det. Siikhaau såg lite undrande ut bara och så även Lillflickan varför jag gjorde så.
 
Visst kan det kanske verka lite suspekt i den människas sinnelag, dvs. den som inte gillar eller förstår hundars beteende, att jag inte låter hundarna sköta sig själva. Men den känslan, som jag är glad att jag har, förstår bara de som har samma känsla för hundar eller djur över lag så den behöver jag inte ens förklara.
 
Alla djur på vårt jordklot är värda all respekt och kärlek som de kan få och så är det bara åtminstone i min sinnevärld.
 
Stort TACK till mina fyrbenta goa fina vänner för en mysig promenad, fast saknaden av Marias sällskap var stor, och till dig min bloggläsare önskar jag en fin start med nya fräscha möjligheter på nya veckan!