En blogg om det goda i livet i Sverige och Thailand etc

Jag var lite nyfiken på hur det går med iordningsställandet av den blivande restaurangen i det "Lustiga huset" så jag gick helt sonika dit för att fotografera mer ingående det som gjorts sedan sist.

 

Yok (ägarinnan) kom och mötte mig på vägen dit så jag passade på att även prata lite med henne. Hon pratar ytterst lite engelska och min lilla thailändska räcker definitivt inte till för att få svar på alla mina funderingar och frågor om både henne och hur det kom sig att hon köpt detta hus för att göra den till en restaurang.

 

Yok kommer från Bangkok och har valt att bosätta sig i Huay Yang och driva restaurang, det väcker min nyfikenhet.

 

Restaurangen ligger granne med Ken Shop så vi beslöt att ta hjälp av Ken som gärna ställde upp som tolk. Ken är thailändare men har bott 19 år i USA så han pratar även engelska flytande.  

 

Yok är en vacker frånskild kvinna om 52 år och hon har tre vuxna barn, en dotter om 24 år som bor i USA och två söner i 30 årsåldern varav den ena bor i Chiang Rai och den andra, som är polis, bor i Bangkok i Joks hus.

 

Yok är uppvuxen på landsbygden och hör därmed, enligt henne själv till den klass som är lägst sedd i Thailand. Hennes morföräldrar är kineser. I sin sena ungdom var det en grannpojke som var mycket intresserad av henne men hans intresse var ensidigt. Med tanke på hans nit att vilja gifta sig med Yok blev hennes föräldrar oroliga att han skulle föra bort henne så de, tillsammans med morföräldrarna, gjorde en uppgörelse att hon istället skulle gifta sig med en man från Bangkok. Som Bangkokbo, med ljust skinn, hade han tydligen en högre ställning i samhället. 

 

Mannen som är två år äldre än Yok kände henne inte överhuvudtaget innan och Yok kände inte honom heller utan deras respektive föräldrar och morföräldrar bestämde helt enkelt att de skulle gifta sig med varandra. Vare sig mannen eller Yok hade något att säga till om och så blev det. De skaffar tre barn men var inte lyckliga tillsammans och Yok jobbade och slet men hennes make ville bara ha roligt, träffa andra kvinnor och ansåg att Yok skulle försörja dem alla.

 

Till slut ledsnade Yok helt och skiljde sig från honom, hon behöll huset i Bangkok och maken flytta ut. Trots att de var skiljda ansåg han att Jok skulle ge honom pengar för att han skulle leva gott. Det var ingen angenäm situation och Yoks son om 34 år, som är polis i Bangkok, blev orolig för sin mamma. Framför allt när han var på tjänsteresa utanför Bangkok, ansåg han att det kunde bli ett hotfullt läge för hans mamma på grund av den fd maken (hans pappa) så han bad henne flytta till en säkrare plats, långt från Bangkok.  

 

I samband med att Yok besökte vänner i Huay Yang åkte hon förbi det "Lustiga huset" och blev så förtjust i det och bostadshuset bredvid. Hon beslöt att köpa det för att göra det iordning och driva en Cofféshop. Yok är utbildad kock och henns dröm har alltid varit att satsa på att antingen vara delägare i eller driva en egen restaurang, I Bangkok skulle det inte vara möjligt då det är en alldeles för dyr investering för henne.

 

Utgångspriset för båda husen (bostadshus och "Lustiga huset") och marken var 10 miljoner baht men hon förhandlade hårt och fick ner priset till 4,5 miljoner baht för allt. Husen, framförallt "Lustiga huset, har stått obebodda länge och det var mycket att göra där och det krävs en hel del ombyggnader. Köket där maten skulle lagas låg i anslutning till bostadshuset istället för integrerat med restauranghuset så det måste fixas, etc, etc.  

 

Yok älskar att jobba och har mycket energi som helst. De konstgjorda blommorna som hon gav till mig den 27 februari 2014 (se blogg), hade hon gjort själv, och de var en vängåva, som hon uttryckte det, och hon förklarar nu att hon ville ge dem till mig, dels för att hon kände igen mig sedan tidigare i byn, och ville visa att hon ville vara min vän. Vilket underbart sätt att tänka! 

 

 

Hon kan även konsten att skulptera i frukt och grönsaker och visade fantastiska bilder på sina alster via sin mobil. Hon berättar hur hon kom på att dekorera med frukt och grönsaker. Hennes barn ville inte äta vare sig frukt eller grönsaker och gjorde hon dem då vackra kanske de skulle ändra sig. Det lyckades faktiskt.

 

Den konsten föreslog jag att hon skulle utnyttja på sin restaurang då det är viktigt även för ögat när man äter att det ser fint och aptitiligt ut på tallriken, dvs. att alla sinnen är med, lukt, smak och syn. Yok förstod vad jag menade men sa att det tar mycket lång tid att göra fina skulpturer av frukt och grönsaker och vi får väl se hur det blir med det.     

 

Med tanke på vad hon varit med om när det gäller hennes misslyckade äktenskap etc såg hon ingen annan råd än att skicka sin dotter (nu 24 år) till USA så hon förhoppningsvis träffar en amerikansk eller annan västerländsk man och att hon framför allt blir lycklig och behandlas väl av sin man. Än så länge är dottern dock fortfarande singel och verkar inte ha bråttom med att binda sig. 

 

Yok har en något avog inställning till thailändska män, rent generellt, då de ofta utnyttjar och lever på sina kvinnor, en del är av kulturella skäl men det finns givetvis undantag och självklart finns det även flitiga hårt arbetande thailändska män. Det tycker även Yok men hon känner sig lite kantstött just nu och det har jag full förståelse för.

 

Egentligen hade mor och dotter en plan på att dottern skulle komma till Huay Yang i samband med köpet av restaurangen och att de skulle hjälpas åt där. Dotterns har dock ändrat sig i det avseendet och deras förhållande är lite frostigt just nu, som det kan vara i mellanåt. Yok har dock en förhoppning om att det kommer att ordna upp sig och att hon får ha lite tålamod.

 

När det gäller hennes söner har inget emot att de skulle gifta sig med någon thailändska, där är det inga sådana problem.

 

När det gäller hennes restaurang har hon ännu inte bestämt sig för vad den ska heta, hennes dotter har en del idéer men det kommer i vart fall att bli ett enkelt namn.

 

Vi pratade om prissättning på maträtter där en del restauranger har en kostnad för thailändare och en dyrare för faranger. Det gillar hon inte och har upplevt samma sak i Kina. Där betraktar de henne som en främling och hon får betala mer än en kines, trots att hon har det i blodet. Det ska inte vara någon skillnad då inköpskostnaden eller matlagningen inte kostar mer för en farang eller thailändare. 

 

Yok säger att hennes affärsidé är att ingen ska känna sig lurad på hennes restaurang då lär den kunden/gästen inte komma tillbaka utan hon vill att alla ska känna sig nöjda när de lämnar hennes restaurang så de kommer tillbaka.

 

Vi var även inne på det här med ofta hög volymnivå på en del restauranger så det knappt går att prata i normal samtalston med varandra. Jag föreslog lite soft bakgrundsmusik och då skrattade hon och sa att det får inte vara för soft och för låg volym för då skulle personalen somna. Ha, ha det kan ju också vara en tanke. I vart fall förstod hon vad jag menade. 

 

Det var ett mycket intressant samtal och även Ken fick ta del av hela hennes historia. Nu vet han vilken granne han har och Ken såg nöjd ut.

 

Jag tackade Ken för hjälpen med tolkningen och Yok och jag gick till hennes restaurang då jag ville ta lite mer bilder på det som gjorts hittills.

 

 

Jag sa att jag kommer att följa bygget efter hand och om hon ville ha några råd eller tips från mig som farang ställde jag givetvis upp på det. 

 

Jag önskar Yok lycka till av hela mitt hjärta och tackar henne för det givande samtalet.

 

Tänk vilka fantastiska kvinnor det finns, som aldrig ger upp, utan kämpar på för att skapa sig det liv som de vill ha.