En blogg om det goda i livet i Sverige och Thailand etc

Denna dag bjöd på superfina bergsvägar med härliga kurvor.

 

 

Vacker natur

 

Dagen grusade sig dock då vi kommit ner från ett av bergspassen och befann oss på en raksträcka med klar fin sikt långt innan en backe längre fram på vägen.

 

En jordbruksmaskin puttrade på i sakta mak och Rulle som låg först körde om den utan problem så och även en bil som låg strax före mig. Jag kollade och det var helt fritt och gasade på rejält men när jag ligger i fas med halva jordbruksmaskinen har jag väl hamnat i förarens döda sidovinkel för han börjar svänga åt höger i min färdriktning (det är vänstertrafik i Thailand). Gissa om jag skrek när jag såg vad som höll på att hända!

 

Att hinna bromsa in för att undvika en krock i sidan på honom var inte möjligt utan jag var istället tvungen att gasa på för att försöka genskjuta honom istället. Det fanns bara ett utrymme om en knapp meter och medan jag kör minskas utrymmet så pass att jag inte skulle fixa det. När jag så blev varse kom skräcken och jag kände att det här går åt hellskotta nu smäller det och adjöss med livet!

 

Hjärnan signalerar kör ut i gräset vid sidan om vägen, det fanns ingen vägren att tala om. Men för att göra situationen ännu värre dyker en vägskylt upp mitt i min väg och jag har att välja på att köra in i den och dö eller skada mig rejält eller försöka parera hojen mellan den djupa vägkanten och skylten samt försöka få kontroll över hojen i den smala gräsremsan.

 

En slänt nedanför gräsremsan samt en massa träd och farten är fortfarande för hög, där vill jag inte hamna och hjulsidorna träffar vägkanten om 1 dm och där tar det äntligen stopp, hojen välter åt vänster och jag jag ramlar av och slår sidan av huvudet lätt i vägen.sedan ligger jag där och kan inte komma loss.

 

Hojen ligger över mina underben men folket i jordbruksmaskinen kommer rusande och får upp hojen så jag kan trassla mig upp och de frågar hur det gick. Det var stor uppståndelse men när de såg att allt var okey med mig blev de lugnade. Jag hoppade och flaxade med armar och ben för att visa att jag var hel så långt.

 

I detta läge visste Rulle ingenting om vad som hänt då han legat strax före utan bilen som kört om efter honom såg vad som hände och stannade Rulle och berättade vad som hänt. Rulle trodde först inte att det gällde mig men insåg sedan att det var så då jag inte dök upp bakom honom efter omkörningen.

 

Han vände tillbaka och såg min hoj ligga på sidan och blev alldeles chockad men då jag hunnit resa mig upp utan större skador och inga frakturer blev han givetvis lugnad. Rulle och alla omkring hjälptes åt för att få igång min hoj och flytta den till andra sidan vägen till den lilla vägrenen.

 

Nu var det dags att se över mina sårskador och Rulle fick vara sjuksköterska och badda med 70 % alkohol och lägga på kompresser för att undvika infektion så långt. Tur att vi alltid ser till att ha medikamenter och sårvårdsgrejor med oss i hojen i fall att något skulle hända. 

 

Till min förvåning har jag bara ett ganska djupt sår på insidan av vänster fot, öm stor och långtå som förmodligen blev träffad av sidostödet samt en skrapskada av vänster armbåge trots både långärmad tröja med vaddering vid armbågen samt min regnjacka. Förmodligen av friktionen mot vägen när jag ramlade av hojen. Snacka om änglavakt! 

 

Skadeglad, hä, hä :-)

 

 

 

Hojen var hel och körbar utan problem men fick några repor på samtliga sidokåpor på vänster sida.

 

Usch, en del av de fula reporna på min fina hoj...

 

Både Forzan och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Rulle frågade om jag var okey nog att fortsätta att köra samt en manlig bilist som också stannat vid olycksplatsen var mycket deltagande och undrade om jag behövde åka till sjukhuset. Klart att jag ska köra, måste kolla att hojen verkligen är okey på alla sätt och det gör jag bäst själv och precis som att om man ramlar av en häst ska man upp igen för att att inte stanna vid rädslan.

 

Jag hade en massa adrenalinöverskott i kroppen och körde på som vanligt men en och annan tår föll då jag både var skakad och förskräckt över vad som hade hänt. Vi stannade efter ett tag och tog en fika och Rulle tyckte jag var värd en tårtbit som tröst.

 

Vi hade inte någon längre körning kvar till Mae Hong Son och det var skönt att komma fram till resorten Black Ant, som har samma ägare som den i Mae Sariang. Hon hade bokat rum åt oss redan för 700 baht inklusive frukost.

 

Black Ant Resort

 

Det var skönt att bara ta det lugnt, se över mina skador igen och det ömmade rejält i både stortån och långtån samt hela vänster insida av foten var svullen, den hade ju uppenbarligen fått en rejäl smäll av hojen. Inga större problem att gå men jag kände mig liten på jorden och omtumlad och linkade fram på stan för att få röra lite på kroppen. Vi åt en god lunch på ett litet hak men till kvällsmat köpte vi buffémat på marknaden då jag inte hade någon större lust att gå på restaurang att äta. Att bara softa och ta det lugnt kändes bäst för mig. 

 

På grund av värmen här i Thailand är det svårt att ha en vettig klädsel samt rejäla kängor på fötterna för att försöka undvika sårskador om det hände just sådana här saker. De som har starkare och snabbare hojar har i regel full skyddsutrustning men att bli för varm är inte heller bra utan då gäller det att köra på snabbare för att kylas av med hjälp av luften. Att åka i sådana hastigheter här i Thailand på ofta sämre vägar är inget för oss. 

 

Tack för att jag fick möjlighet att leva ett tag till och undslapp det hela med en öm vänsterfot med smärre sårskador och denna otäcka händelse!