2018-12-03 Strandkortis på Hat Wanakon med dramatiskt hundinslag...
När jag kom till "mina" vovvar Berta, Lillflickan, Siikhaau, Skruttan och Lord på Universitetsområdet blev de givetvis glada som vanligt och det är alltid så hjärtevärmande att träffa dem alla.
Berta fick en annan typ av tablett mot en specifik mask som inte den andra tabletten som hon fick i torsdags biter på. Mia gav mig den nya tabletten igår i samband med kastreringsprojektet så nu har Berta fått medikamenter som förhoppningsvis hjälper henne att lägga på hullet vartefter hon äter.
Även Lord, Skruttan och Lillflickan fick varsin parasittablett, instoppat i korv förstås, då det var ett bra tag sedan de fick tabletter sist. Dessa tabletter kan man ge 1 gång per månad enligt Mia för att hålla parasiterna borta. Hundarna dricker stillastående vatten från pölar eller dammar förutom kranvatten och hittar både det ena och det andra på marken att mumsa på. Det är därmed inte så konstigt om de mer eller mindre angrips av parasiter.
Nu är all korv slut och Berta fick lite mer korvbitar än de andra som är tillräckligt fina i hullet.
Idag är det stillsammare vindar och fina mjuka vågor rullade in mot stranden som idag var flera meter bredare än i torsdags. Högvattenståndet påverkas ju av fullmånen i slutet på månaden så nu blir det lägre vattenstånd igen ett tag om det inte börjar blåsa rejält igen förstås.
En vacker harmonisk bild över hav och strand men Skruttan i bild anser att nöden har ingen lag och generar sig inte...
Markant bredare strand idag än i torsdags och fina mjuka vågor...
Efter en viss tvekan bestämde sig Lillflickan och Siikhaau att följa med på promenaden norrut mot Hat Wanakon Nationalpark...
I höjd med flodmynningen
Idag är det inget fritt flöde av vatten vare sig in eller ut vid flodmynningen så det var bara att passera på stranden...
Härligt med dessa kontraster från dag till dag på stranden så det är aldrig samma varje gång och för min del kan det därmed inte bli tjatigt att gå här. Tvärtom det finns alltid något nytt att se eller uppleva bara man har sina sinnen öppna och är mottaglig för det.
En trasig vacker Kägelsnäcka...
Nu började vi närma oss nationalparken, d.v.s där Enöga & Co:s revir tar över och Lillflickan stannade därmed en bra bit ifrån för hon vet vad som kan hända där. Hennes son Siikhaau är ung och naiv och tvekade lite när han såg att hans mamma stannade men då jag fortsatte tog han chansen och hängde på, ganska tätt i hälarna.
Jag varnade Siikhaau genom att stanna och visa på att mamma Lillflickan stannat men han ville vara med mig och fortsatte gå.
Här kommer en Ribbåt till nationalparken från Chan- och Thaisi Islands...
Jag närmade mig mer och mer mitten av nationalparken och än så länge var det lugnt på hundfronten. Någon minut efter såg jag Bryan och Coffee samt Fino som fjäskade för några som satt vi ett bord i strandkanten för att äta. En sekund senare såg Bryan och Coffee mig och Siikhaau och rusade mot oss och Siikhaau vände på tassen och rusade iväg söderut i full panik då han snabbt insåg att de var ute efter honom.
Jag ryade åt Bryan och Coffee men vad hjälpte det, Bryan var snabbare än Siikhaau, som tagit sin tillflykt ut i vattnet, och fick stopp på honom men hotade honom bara och var nöjd med det.
Bryan kom tillbaka till mig efter hotet och hälsade glatt men jag var mer angelägen om att få stopp på bråket som fortsatte med Coffee, för att försöka rädda Siikhaau. Bryan fick därmed bara en flyktig klapp då han inte gjorde mer än hotade och detta beteende att jaga bort inkräktare från sina revir är naturligt.
Allt går väldigt snabbt, nu hade även Fino blandat sig i och hotade den stackars Siikhaau, fast han känner honom då de håller till på samma revir vid Universitetet emellanåt, men när mobben är igång är den. Coffee kände stöd från Fino och attackerade Siikhaau bakifrån, den fegisen, och bet honom på länden ovanför låret. För att riktigt skada ruskade han på huvudet och Siikhaau skrek i högan sky av smärta och skräck. Jädrans var arg jag var och äntligen fick jag Coffee att lyssna och gå därifrån.
Coffee lade sig en bit bort upp på stranden och rullade sig förnöjt medan jag fick bort Fino och kunde komma till undsättning för Siikhaau. Det blödde från såret men det var inte så illa som jag trodde tur nog. Medan jag höll på att skölja såret med saltvatten tyckte Coffee att det var dags för en ny attack men det räckte med ett tydligt NEJ från mig så besinnade han sig.
Jisses vilket hundliv! Stackars Siikhaau stod blöt och sandig med krum hopkrupen kropp och bara darrade av skräck och stel som en pinne samt vägrade flytta sig från vattnet. När han insåg att jag ville hjälpa honom lät han mig lyfta upp honom i famnen och jag bar honom därifrån hemåt igen och när vi lämnat reviret kollade jag såret ordentligt. Jag har alltid med mig jodlösning, antiseptiskt talk i min midjeväska så jag gjorde rent såret så gott det gick och pudrade sedan över med talken.
Siikhaau var fortfarande rädd och stel så jag bar honom en bit till och tur att jag tränar mina armar då han är ganska tung den lille.
Sista biten fick han dock gå själv och han höll sig nära mig hela tiden och när vi kom fram kom mamma Lillflickan och Berta och mötte oss. Siikhaau har säkert lärt sig en rejäl läxa nu och insett sitt misstag och instinkterna kommer att komma efter hand vad man kan göra och inte.
Det blev därmed en strandkortis men det gjorde inget då jag tagit med mig en hund som inte förstår bättre får jag ta över ansvaret och hjälpa honom till rätta när så behövs. Hade jag bara lämnat honom där i vattnet med det allvarliga hotet från hundarna hade det kunnat sluta mycket värre för Siikhaau och att lämna någon i sticket skulle jag aldrig göra.
Siikhaau har nu insett att han kan lita på mig till 100 % om något händer, när jag är med, men han får inte följa med mig igen om jag avser att gå utanför hans revir, tills han lärt sig att stanna i tid och vända hemåt.
En lite moloken Siikhaau men han fick mycket gotta när vi kom tillbaka och så även Lillflickan och Berta förstås som vaktat min cykel😍.
Siikhaau kan komma åt att slicka såret lite försiktigt och det är naturligt för dessa herrelösa hundar att hålla rent på så sätt och såren brukar läka mycket snabbt så de verkar ha ett mycket bra läkkött dessa hundar.
Ja, det var ett drama som heter duga men tur att det ändå gick så pass bra som det ändå gick😊.
Stort TACK ändå för en kort skön promenad och på onsdag besöker jag "mina" vovvar igen för att se hur det har gått för såret samt att Berta mår bra, även om det är lite tidigt att se något större resultat.
Till dig min bloggläsare önskar jag en härlig måndag, en ny fräsch start på veckan!
Ojoj, stackars lilla Sikhaao...vilken tur att du var en människa han litade på ❤️❤️